Detta är ett debattinlägg
Artikelns innehåll representerar ej nödvändigtvis redaktionens egna åsikter.

Claes Jenninger

Claes Jenninger om att missbruka ord

31/1 kl. 22:35

Claes Jenninger, journalist, författare och debattör.

Sluta kalla det mobbning!

Varje dag tar i genomsnitt fyra människor sitt liv i Sverige. Många av dem, vuxna och barn, gör det som en följd av det vi kallar mobbning. Av den orsaken berövas de sin livslust, sitt självförtroende, sin självtillit, sin självrespekt. Inte av sjukdom eller någon medfödd defekt. Det är andra människor i omgivningen som förklarat för dem att just de helt enkelt inte borde finnas längre. Att de är onödiga, inte behövs. Inte passar in. Ska bort. Och till slut blev det för mycket att bära. ”Jag ville inte dö, bara inte leva så här”, så säger många som överlevt ett eller flera självmordsförsök.

Så allvarligt är alltså mobbning. Det är ett livshotande tillstånd, med livslånga skador för den som trots allt överlever. Psykisk ohälsa, som gör det svårt eller omöjligt att leva i relationer, att sköta ett arbete, eller orka tro och satsa på en framtid.
-Ja ja, vi vet allt det där, säger någon, men det är så otäckt att vi inte vill höra mer om det. Kom med nåt roligt nu i stället!
Ändå fortsätter jag att tala om mobbning. Varför? Jo, för att alla ändå vet att det är så illa. Hur kan jag påstå det? Jo, för att alla vet att…

1.Vem som helst kan bli utsatt för mobbning.

Du vet aldrig om någon på din arbetsplats, i ditt handbollslag, i din förening eller skolklass börjar kasta gliringar mot dig eller kommenterar dig nedsättande. Någon som skrattar när du säger något. Eller inte svarar på dina frågor. Som får någon att hålla med eller skratta med. Som nickar menade mot varandra och flinar. Det är inte du som har gjort något. Det är inte fel på dina kläder eller det du säger. Det är bara någon som använder dig för att öka sin status i gruppen. Men du känner inte det. Du letar efter vad som är fel på dig och stället kämpar för att försöka passa in, vara till lags. Och av rädsla för att själv bli utsatt kommer ingen till ditt försvar.

2.De flesta försöker ”vara som alla andra”.

Nejdå. Alla försöker inte vara som riktigt alla andra. Men de flesta vill tillhöra en grupp. Det känns tryggare att visa utåt vilket fotbollslag man håller på. Man signalerar med sin klädsel vilken grupp och vilka värderingar man hör hemma i. Med olika attribut signalerar man till sin omvärld vilken grupp man vill tillhöra. Diskuterar man politik på arbetsplatsen vill man inte avvika för mycket, så man håller tyst. Har man udda intressen talar man inte högt om dem, för att slippa bli klassad som nörd. Att inte ”sticka ut”, inte avvika för mycket, är ett skydd mot att riskera att bli utstött och förnedrad. Det vet alla. Det är rädslan som styr.
Ordet mobbning importerades på 70-talet av läkaren Peter Paul Heinemann med boken Mobbning : gruppvåld bland barn och vuxna (1972), för det betydde ”mobbning” ursprungligen. Han studerade våld när en hel grupp misshandlade ett ensamt offer. Än i dag tror många rektorer att ordet betyder just det, eftersom de säger att ”mobbning inte förekommer på min skola.” Ordet mobbning finns inte i någon lagbok.
Därför borde vi i stället tala om:
utfrysning, förtal, olaga hot, kränkande behandling, förolämpning, psykisk misshandel, social isolering, ensamhet, psykisk tortyr, terror…
…för det är vad som ger de bestående skadorna. PTSD, posttraumatiskt stressyndrom uppkommer vid starka krigsupplevelser och vid mobbning. Det är oerhört svårläkt och kan kräva livslång behandling.
Numera används ordet mobbning i de mest skiftande sammanhang. Får man inte spela med i A-laget är man ”mobbad”. Räcker inte smörgåsarna till alla blir den som blir utan ”mobbad”.
Kommer jag inte in på barnförbjudet är jag ”mobbad”. Vill inget annat parti arbeta med mig är ett helt parti ”mobbat”.
När vi missbrukar ord, förlorar de sin kraft. När någon känner sig orättvist bemött och jämför det med dödshot punkterar vi all kraft ut ur ordet. Ett företag, en förening, ett parti som ingen vill arbeta med, de lever väl inte under dödshot?

Men det hände något 2009, en partiledare sommartalade och valde att peka ut en hel grupp människor som ”Det största hotet mot Sverige”. Då blev det genast helt ok att peka ut alla muslimer som hot mot vårt samhälle. Inte för att de ser ut på ett visst sätt, har en viss religion eller talar ett visst språk, för det skulle ju vara ren rasism, men för att de var avvikande, ja, som grupp ett kollektivt hot! Alltså mindre värda människor och inte önskvärda i landet. Sedan dess har man kringgått rasismen i många omskrivna ordalag med att de är orsak till ökad kriminalitet (som har minskat!), skolbråk, svaga studieresultat, våldtäkter, dåliga pensioner, terrorhandlingar, skjutningar och sprängdåd. Som av en slump vill man plötsligt förbjuda slöjor och andra kvinnliga klädesplagg, utländsk litteratur på biblioteken, modersmålsundervisning, en del konst, tiggeri (även om det inte finns tiggare i byn), anhöriginvandring, försörjningsstöd till flyktingar som inte klarat språktest, försvåra svenskt medlemsskap. Det ropas på allt fler övervakningskameror och ordningsvakter. Och så vidare.

När en ledande politiker väljer att rikta hot och hat mot en bestämd grupp människor öppnar det mobbningens alla dammluckor. I skymundan på internet kan man i den andan i dag häva ur sig de mest osannolika hatfulla kommentarer. Inte minst mot muslimer. Fakta och sanning behöver man inte bry sig om, vi har ju yttrandefrihet! Men det har också blivit den ”offentliga samtalskultur” som i dag stoppat allt offentligt samtal, som har ersatts av rädsla.
Alla vet i dag att man kan bli utfryst, förtalad, utsatt för olaga hot, kränkande behandling, förolämpningar, psykisk misshandel, social isolering, ensamhet, psykisk tortyr, terror om man på sociala medier eller i vardagslivet säger vad man tycker. Det offentliga samtalet, utbytet av tankar har upphört. De enda ämnen som tillåts, utan att mötas av aggressiva motangrepp, är invandring, tiggeri osv, de enda som godkänns som samhällsproblem av ”de som inte får säga nåt i det här jävla landet”. Efter 2009 hörs det uttrycket inte så ofta.

Internet fylls mindre och mindre av samtal om hur vi kan lösa problem, mer och mer med okontroversiella bilder på katter, mat och långa sandstränder. De är också trevliga. Men hur ska vi förklara för våra barn att man får tycka vad man vill, man får säga det högt och stå för det? Men att man inte får kränka och utesluta någon, för det är att göra skillnad på människor som om de har olika värde.
Antingen slutar vi kalla allting för mobbning, eller så slutar vi isolera och förolämpa människor efter deras ursprung, religion, åsikter, hudfärg och språk.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/VRx8zd/akesson-muslimerna-ar-vart-storsta-utlandska-hot

Claes Jenninger

Denna artikel är publicerad på Företagsbladet via SvenskPress.se.
Se villkor här »

Anna Idell

Anna Idell

CFANYTT

Från Gävle, Gästrikland

Medlem sedan 2019-08-20

Jag heter Anna Idell och driver CFA-Tidningen - din pulsmätare i samhället och CFANYTT - Community för alla goda nyheter.
Vi är media för Dig so... Läs mer

Vad vill du läsa?

Publicera

Välj ditt språk

Mer läsning

Facebook

Nyhetsbrev

Senaste nytt

Hjälp

Stäng

Information: Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att fortsätta surfa godkänner du detta. Läs mer