Ishockey blev en stor publiksport i Gävle redan från starten 1939. Då stod folk på uppskottade snöläktare intill banan vid Islandsplan och hackade tänder i vinterkylan när IFK Gävle, Sportarna, Gävle GIK, Gefle IF och så småningom även Brynäs IF spelade. En del som hade turen att bo i hyreslängorna längs Fältskärsgatan (numera Fältskärsleden) kunde sitta i den goa värmen och titta på. Alldeles gratis, dessutom.
Efter ett tiotal år var GGIK på väg att bli en storklubb och behövde en större hemmaarena. De hittade en lämplig plats på Nynäs, närmare bestämt på Borgarskolans gigantiska skolgård, norr om själva skolbyggnaden. Ungefär där Nynässkolan nu håller till.
Efter förhandlingar med skolans rektor fick klubben tillstånd att bygga en ishockeyrink med läktare under förutsättning att allt revs när säsongen var slut och snön smält undan.
Denna bana byggdes första gången upp inför säsongen 1948-49 med rink, läktare, sekretariat – allt som krävdes. Till och med ett matchur, om än med enklare teknik. Och de som byggde var GGIK:are. Medlemmar, ledare – ja, inte minst spelarna ställde upp.
Alla var imponerade av denna fina anläggning som till och med hade omklädningsrum i Borgarskolans klassiskt vackra gymnastikhus.
Efter säsongens slut revs alltihop av samma envisa GGIK-gäng. Materialet stuvades undan, plockades fram igen till hösten och byggdes upp.
Så höll de på år efter år. Bygga, riva, bygga, riva.
Mer än 3 000 personer fick plats runt rinken, och det behövdes när det var riktiga toppmatcher. Som när Hammarby, Södertälje och Djurgården kom på besök. Om läktarna blev proppfulla kördes lastbilar fram så att ytterligare några kunde se matchen från flaken.
Detta pågick ända till hösten 1956, då Isstadion med konstfryst is byggdes på andra sidan Kaplansgatan. Det var en kommunal anläggning, och det innebar att även andra föreningar som Brynäs och Strömsbro fick träna och spela där.
Runt denna rink byggdes också läktare med kraftiga plankor på stålställningar. Drygt 8 000 åskådare fick plats där, och någon speciell ståplatsavdelning behövdes inte. Alla fyra läktarsektionerna var ståplats.
Under 1950-talet hände det att såväl Huge som Brynäs och Strömsbro spelade i högsta serien, men det var GGIK med superstjärnan Stöveln Öberg i spetsen som var störst och bäst och lockade flest åskådare. 1957 blev de till och med svenska mästare, och i en match mot Leksand säsongen 1959/60 betalade 8 219 personer entré. Det var egentligen för många, men speakern Sven Hellström var en hejare på att få folk att flytta sig in mot mitten på läktarna så att fler skulle få plats.
Innan Isstadion byggdes var det många i Gävle som såg GGIK som det enda riktiga Gävlelaget. Strömsbro och Huge var ju brukssamhällen en bra bit från stadskärnan, och Brynäs var något mittemellan. En del av Gävle, det gick ju inte att förneka, men ändå separerat från de finare kvarteren av järnvägsspåren.
När alla lag började spela sina matcher på Nynäs blev det lättare för stadsborna att se de andra lagen spela, och det ledde till en förskjutning av publikintresset. Folk fick upp ögonen för att Strömsbro var ett ovanligt charmigt lag med profiler som Honken Holmqvist, Masen Karlsson och Perra Härdin och att Brynäs spelade en snabbare och fyndigare hockey än andra klubbar.
Publiksiffrorna varierade rätt kraftigt, ofta på grund av vädret, men 1961/62 hade Strömsbro passerat GGIK i publikligan. 4 655 i snitt på hemmamatcherna mot 3 933 för Godtemplarna, som de ibland kallades,
Brynäs låg fortfarande på en lägre nivå: 1 874.
Det stora genombrottet kom hösten 1962 då Brynäs bara förlorade en poäng på de första tre matcherna i södergruppen och skulle möta Djurgården hemma på Isstadion i fjärde omgången. Tidningarna var fulla av superlativer över de nya stjärnorna – Håkan Wickberg, Kjell Larsson, Virus Lindberg med flera – och folk kom strömmande från alla håll till Isstadion när det drog ihop sig till match.
Sven Hellström var i sitt livs form i speakerbåset och lyckades få publiken att tränga ihop sig som aldrig förr.
– Nu tar vi ett par kliv in mot mitten, allihop. Ååååhej, ååååhej, ååååhej!
8 655 personer lyckades han packa in. Inte dåligt för en arena som var byggd för max 8 000.
För första gången lyckades Brynäs till råga på allt besegra giganterna Djurgården, som hade dominerat svensk ishockey i åratal, och folk gick sjungande längs gatorna in mot city. Många som hade växt upp kring tvärgatorna på Brynäs kunde inte tro sina ögon – plötsligt var deras Brynäs IF hela Gävles lag!
I omgången därpå vann Brynäs borta mot ett annat topplag, nämligen Södertälje, och hade sedan Västra Frölunda på hemmaplan.
Det blev en ännu större publiksuccé. Då Sven Hellström hade tryckt in 9 096 åskådare var han tvungen att ge upp och grindarna stängdes. Många fick besvikna vända och gå hem. Eller möjligen ta sig ner till tidningskvarteren vid Ruddammsgatan och följa matchen på Arbetarbladets stora resultatskylt eller i Gefle Dagblads skyltfönster.
Nu hade Brynäs på den tiden fortfarande en ganska tunn trupp som inte orkade hela vägen den säsongen, men året därpå blev det SM-guld för första gången – utan att publiken strömmade till på samma sätt som i november 1962. Laget blev bara bättre och bättre, men publiksiffrorna sjönk undan för undan. 1963-64 var hemmasnittet 4.426, 1964-65 var det 3.640 och säsongen därpå 2.674. Främsta anledningen till det tappet var den stränga vintern, det var bara de allra trognaste fansen som trotsade kylan. Och i slutspelet tvingades klubben spela alla hemmamatcher i Stockholm och Västerås där det fanns ishallar.
Snittsiffran här ovan gäller enbart matcherna i Gävle.
Gävlepubliken hade i flera år skanderat ”ishall, ishall, ishall” och ibland ”iskallt, iskallt, iskallt” så det hördes ända ner till stadshuset, och vargavintern 1966 förde åtminstone det goda med sig att politikerna bestämde sig för att låta bygga en ishall. Fem miljoner fick den kosta, och den skulle ligga på Sätraåsen mittemot Gävletravet.
Så blev det, och publikkapaciteten låg på ungefär samma nivå som på Isstadion, nämligen 9 062 – varav 3 200 var sittplatser. 5 862 ståplatser alltså, men inte ens Sven Hellström hade kunnat tränga in en enda person till, för nu var det nya regler.
Redan i den tredje matchen i hallen, mot Västra Frölunda den 4 november 1967, tog alla de 9 062 biljetterna slut. Tyvärr vann Frölunda, men Brynäskassören Lennart Jansson var förstås ganska nöjd ändå.
Det kunde han kosta på sig att vara hela säsongen. Snittet från 1966/67 på 4 132 höjdes direkt till 5 636, och den som eventuellt hade tvivlat på att det var en bra affär att flytta inomhus fick tänka om.
Under sex säsonger låg hemmasnittet i princip ganska stabilt mellan 5 000 och 6 000, vilket ändå var pinsamt dåligt med tanke på att Brynäs vann nästan jämt.
1973 försvann Börje Salming, Inge Hammarström och Tord Lundström till NHL-klubbar. Man kan kanske inte säga att publikintresset störtdök, men över en säsong förlorade Brynäs mer än 1 000 åskådare per match i medeltal.
I mer än 30 år fortsatte det på det spåret. Snittet per säsong översteg sällan 5 000 åskådare, och även om intäkterna räckte till att hålla verksamheten igång var det svårt att vara riktigt nöjd. En halvfull ishall är en ödslig ishall, och när kapaciteten fanns var det ju trist att inte kunna tjäna mer pengar.
1995 byggdes arenan om. Sittplatserna blev flera, och publikkapaciteten minskade till 6 232. Det var inte ofta hallen var så välfylld, men arenan kändes inte längre lika tom under matcherna.
Under början av det nya seklet växte en ny idé fram. En idé om att köpa loss ishallen från Gävle kommun och förvandla den till en modern arena precis som Färjestad hade gjort i Karlstad. En evenemangsarena som framförallt skulle användas som ishall men där man också kunde ordna konserter, utställningar och konferenser. Och där en rejäl lunchrestaurang skulle bidra till att balansera klubbens ekonomi.
Arenan köptes av Gävle kommun för en symbolisk summa och byggdes om för ungefär 160 miljoner kronor. Det innebar en fullständigt ny ekonomisk situation som krävde en mycket mer professionell organisation, och där är vi än i dag.
Publikmässigt innebar förändringen ett kraftigt lyft redan första säsongen. Snittet från 2005/06 ökades med mer än 2 000 personer till 6 946 och låg under åtta säsonger i följd över eller ganska nära 6 000.
Efter det sjönk siffrorna en aning, i takt med resultaten på isen kan man i princip säga. Bästa noteringen, 5 901, kom under säsongen 2016-17 då laget gick ända till SM-final.
En klar uppgång kom 2019-20 med ett snitt på 6 104 trots att laget höll till i botten av tabellen. Det var den säsongen då pandemin satte stopp för slutspelet, och samma pandemi trasade sönder även de två följande säsongerna till den grad att det inte går att redovisa någon tillförlitlig publikstatistik. Men 2022-23, då Brynäs åkte ur högsta serien till allmän gråt och tandagnisslan, var det inte mindre än 6 429 per match som tittade på. Och publiksuccén fortsatte i Hockeyallsvenskan med det osannolika snittet 6 583.
Och så nu då. 7 631 personer per hemmamatch så här långt. Brynäs IF har aldrig varit hetare.
Det ska tilläggas att en del av förändringen säkert har att göra med att biljettpriserna är flexibla. Ju hetare match och motstånd, desto dyrare. En match mot Leksand en lördagseftermiddag kan inte jämföras med en mot...tja, Linköping en tisdagskväll. Priserna sätts därefter – och det har medfört att publikstödet alltid är massivt. Precis vad våra spelare vill ha.
Ulf Kriström
FOTNOT: 9 096 personer mot Västra Frölunda 1967 är fortfarande publikrekord för ishockey i Gävle på stadens permanenta arenor. I samband med 100-årsjubileet 2012 byggdes i den tidens anda en tillfällig utomhusarena där 15 009 personer såg Brynäs besegra Timrå, och det är rekordet alla kategorier.
