Riksdagen har fattat beslut om en ny tobakslag. Den nya lagen ersätter den tidigare tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och börjar gälla den 1 juli.

Till följd av den nya lagen utvidgas rökförbud till att omfatta vissa allmänna platser utomhus. Lagen omfattar uteserveringar, entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till, områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik, inhägnade platser huvudsakligen avsedda för idrottsutövning och lekplatser som allmänheten har tillträde till.

Rökförbudet omfattar inte bara tobaksvaror. Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak omfattas också av lagändringen den 1 juli.

Det är själva reglerna. Men hur ska det här gå till i realiteten, när det är en sen löningshelg, det skålas i rosevin och stor stark som om det inte finns någon morgondag? ”Företagarna behöver ha koll på att det inte står personer och röker utanför deras entré, genom till exempel en skylt och de har rätt att avvisa personer”, sa Jakob Kilner, tillsynshandläggare vid Länsstyrelsen i Västra Götaland, nyligen till Göteborgs-Posten.

Lättare sagt än gjort. Men om företagaren inte säger till de som röker cigaretter eller vattenpipa på kommunens mark så kan konsekvenserna bli stora, där företagaren både kan bli av med tillstånd att sälja tobak och bli stoppad att överhuvudtaget driva till exempel detaljhandel. Agera rökpolis eller riskera att slå igen.

Och problemen slutar inte här. Kommuner kan motivera ökade kostnader för att kontrollera att företagen följer den nya lagen. Det är alltså inte nog med företagarna tvingas bli rökpoliser mot sin vilja, de måste dessutom betala en tillsynsavgift för att lagen efterlevs.

Företagaren får enligt den nya lagen ökade skyldigheter. De ska informera, kontrollera och tillrättavisa människor som bryter mot rökförbudet. Men företagaren har inga rättigheter för motsvarande område utan får alltså uppgifter som de inte har några verktyg för att genomföra. Samtidigt kan hen få betala avgifter för att detta ska kontrolleras.

Ett tydligare exempel på regelkrångel för företagare kan man knappast få.